Noveller skrivna av mig. De kan vara långa, men det är väl bara kul...eller? Antar det.
HÄR KOMMER EN KORT, MEN SORGSEN NOVELL.
♥Cappelito♥
COFFEY
- Miley! ropade Freya.
- Freya! ropade jag.
Freya kom springandes. Hon flåsade andfått.
Mitt blackfärgade föl med svart man kom galopperandes med Freyas svartskäckiga sto, mamma till mitt föl Apple.
Jag suckade. Min hingst, Cappelito, var pappa till Apple. Apple är hans sista föl, med Peach som mamma. Han kastrerades igår. Men jag hade växt ur Cappe, och jag vågade knappt erkänna det för mig själv, men så är det, och jag skulle rida in Apple. Apple hade ärvt sin pappas färg, men Peachs uppförande.
- Peaach?! ropade Freya. Peach, gumman!
Peach gnäggade lågt, och Apple tryckte sig mot hennes sida.
Cappelito kommer att hämtas av sin nya ägare idag. Vera...
Jag gick till Cappes hage, kramade honom hårt och tog grimskaftet och knäppte det.
En timme senare körde Vera och hennes mamma in på gårdsplanen hemma hos mig. Cappe stod sadlad och klar bredvid min sida.
Mamman granskade mitt ljusa hår ingående och sedan mina bruna ögon.
Sedan skrattade hon.
- Hej, är du Milly? frågade hon.
- Öh, Miley, rättade jag. Ja... Det här är Cappelito!
- Dina ben måste hänga minst ner till knäna på Cappe, sa Vera och skrattade. Vera var i sjuårsåldern och var runt 122 centimeter, och Cappe var perfekt höjd för henne. Cappe var 128 i mankhöjd.
- Det har inte du med att göra! fräste jag. Jag svingade mig upp på Cappes rygg. Jag värmer upp honom, tillade jag.
Jag skrittade, travade och galopperade en kort sväng och överlämnade till Vera.
Hon var nybörjare, och jag sa bestämt Nej.
- Öh, Katarina..., började jag. Jag tänker hitta en annan köpare till Cappe...
- Va?! avbröt Vera. Nej, MAAMMA!!! Jag vill ha honom. Jag vill ha Cappe, Cappe, Cappe... tjatade hon.
Catrin suckade besviket. Hon nickade och de var försvunna. Jag kramade Cappe.
- Du är i alla fall bäst, Cappegubben...jag tänker inte ge dig till henne. Jo, om mamma hotar med slaktaren, mumlade jag.
Mamma smällde upp köksdörren.
- Är kräket borta? frågade hon argt.
- Nej, ser du väl!
Mamma tyckte inte om att jag red. Det gjorde i vilket fall pappa, som jag bodde hos i vanliga fall. På hans ranch tog han och hans nya fru, Miriam emot vanvårdade hästar. Mamma och pappa skilde sig för längesedan. Cappe, Freyas Peach och Apple står oftast hos pappa. Men nu så blev jag tvungen att bo hos mamma på hennes gård tre kvarter framåt. Tre veckor skulle jag bo där.
- Argh, jag vill ha bort kraken fort. Det räcker med det skräckinjagande stoet och fölet, utbrast mamma.
Dagen efter drog jag med mamma till en hästauktion. Hon blev förvånansvärt förälskad i ett mörkbrunt sto vid namn Coffey. Hon köpte henne genast trots mina vilda protester.
- Nej, mamma...du..., protesterade jag.
- Coffey är ju faktiskt snäll och lugn, påpekade ägaren. Fast hon är tio år, mina vänner. Han log varmt.
- Jag jobbade på ranchen, Miley. Jag kan hästar. Snälla Miley, låt mig ta valet, förklarade mamma.
Nu var mamma inte samma mamma längre. Hon hade blivit en hästtokig tonåring. Det där var inte min mamma, det var nån annan.
- Maaammma! Nu är dum! sa jag surt.
Jag suckade ljudligt. Mamma hade bestämt sig... Och då kan INGEN ändra på det.
- Jag kan visst rida, Miley. Nu tar vi Coffey till transporten, suckade mamma.
Hon ledde Coffey till transporten och vi körde hem.
Mamma babblade konstant om hur fin stamtavla Coffey hade, och hur lugn och snäll hon var. Till slut gav jag upp.
- Mamma... Tyst! Du hatade Hästar. Vem är du?! Har du...ljugit för mig?! skrek jag.
- Nej, jag hatade dem aldrig. Jag bara, försökte dölja att jag har ridit. Pappas ranch var problemet. Om jag sa att jag tycker om hästar skulle du dra med mig till ranchen. Och protestera inte, för både du och jag vet att det är sant, varnade mamma. Jag har liksom inte kommit över Mikael, Mil!
Jag var tyst ända tills vi kom hem.
- Mil, hämta Coffey. Mil, hämta ett lass hö och fodra hästarna. Mil, strö ut halm i Coffeys box. Mil, gå och ring din pappa. Mil, be Freya komma hit och hjälpa till oftare. Fråga snällt, Mil, tjatade mamma. Jag gjorde allt hon sa så snabbt som möjligt.
- MAMMA, KAN DU INTE HJÄLPA TILL SJÄLV, COFFEY ÄR JU DIN HÄST! skrek jag tillslut. Jag har gjort allt du bett om, tillade jag lugnare.
- Oj, gumman. Jag har inte tänkt på det så. Jag tar hand om stallsysslorna ikväll. Och gumman - jag vet hur man gör! utbrast mamma.
- Gumman, gumman, bjäbbade jag. Du kan ju inte. Jag hjälper till ikväll!
- Nej! Du stannar på ditt rum, sa mamma bestämt.
Jag suckade uppgivet. Besegrad, tänkte jag. Av min mamma!
Jag gick långsamt upp på rummet efter maten. Mamma skulle aldrig klara av fodringen. Hästarna skulle bli sjuka!!!
"- Gummaaaaaaaaan?!! Jag ger hästarna lite äppelkaka!
- Va?! MAMMA, NEEEEEEEEEEEEJ!!!"
Jag ryckte till. Dagdrömmar, schuu.
- Mil, jag fodrade hästarna. Coffey - 1,25 havre. Cappe - 2,00 havre. Peach och Apple 4,5 havre. Hösilage: Coffey - 3 kilo. Cappe - 4 kilo. Peach och Apple - 8 kilo. Rätt? frågade mamma.
- Öh....Ja, mamma. Kom. Jag bakar en äppelkaka till efterrätt och du fixar middagen. Okej?
- Ja! säger mamma.
I samma stund ringde det på dörren. Mamma och jag gav varandra förvånade blickar, ryckte på axlarna och jag sprang ner.
Utanför dörren stod....pappa?! Jag öppnade tveksamt dörren.
- Hej, pappa...
- Nämen hej, Mill!!! Åh, jag har saknat dig så. Jag kan väl stanna på middag? Mill, var är mamma! Åh, jag älskar dig, Mil!! utropade pappa överflödigt.
- Ja, mamma är där uppe och lagar mat.. Ska bara säga till mamma. Stanna du där.. sa jag.
Jag behövde bara mima "pappa stannar på middag" för att mamma skulle springa, duka, laga maten som blev grillad kyckling och pommes frites, och sedan ta en dusch, klä på sig och sedan satt alla vid bordet som en samlad familj. Pappa gjorde mamma osäker och nervös, det visste jag. De såg hela tiden argt på varandra men log tillgjort mot mig. De var fortfarande osams.
- Så gumman, hur är det med hästen och de andra pållarna? Ranchens hästar mår såklart prima, Polon går super för oss. Pappa log och jag gjorde mitt bästa för att le och låtsas att jag trodde dom.
- Cappe, Apple, Coffey och Peach mår bra, svarade jag kort.
- COFFEY?! frågade pappa.
- Ja, mamma och jag köpte Coffey idag. Jag kan visa henne efter maten. Coffey är mammas häst. Jag log fast egentligen var jag sur. Det här gick inte bra! De kan väl åtminstone skådespela bättre...
- Va?!! Ursäkta mig, Mil, men låt mig tala med din mamma i enrum! Pappa log, men ögonen signalerade HAT.
- Visst, Pappa. Jag går och spelar dataspel. Jag är ändå klar, säger jag.
Jag går ut, stänger dörren och låtsas gå till mitt rum, men smyger tillbaka, tar en mugg och lyssnar. Jag hör rösterna svagt men kan ändå urskilja vad de säger och vem som säger vad.
- Jo, Catlin, varför skaffade du Coffey? Jag trodde du inte hade kommit över att Vi hade hästar tillsammans, att hästarna förstörde och splittrade oss. Jag trodde du hatade hästar nu, mumlade pappa.
- Mikael! Jag har kommit över allt. Hästarna splittrade inte oss, det var du som splittrade oss. Ditt beroende av Polon. Du brydde dig aldrig om mig och Miley. Bara polo, polo, och polo. När jag äntligen har fått en häst, jag har saknat de så, då blir du arg?! Jag hatade aldrig hästarna. Catlin, mamma, lät sur.
- Okej. Jag förstår. Det är dags för mig att gå hem igen.
Jag hörde hur pappa reste sig, sköt in stolen, ställde tallriken på bänken och mumlade:
- Hejdå. Och den här diskussionen är INTE över, Catlin. Du kommer aldrig vinna. Jag är glad att jag har Miriam!
Jag sprang till mitt rum och satte mig på sängen och låtsades läsa i min bok "DIABOLO och Espensjöns hemlighet" min favoritbok.
Pappa knackade på dörren.
- Miley, det är jag. Han öppnade Dörren långsamt.
- Vad är det? Efterrättsdags? frågade jag oskyldigt.
- Nej, jag åker nu Miley. Mamma och jag hade bara en diskussion, men nu är vi Vänner igen, sa pappa tillgjort. Miriam sa att det var dags att åka hem för kvällsfodring.
HEJDÅ, VÄRLDENS BÄSTA CAPPELITO
Cappe hade åkt. Åkt. Vera och hennes mamma hade tagit honom. Tagit.
Jag hade sagt nej, men mamma ja. Nu var han inte kvar. Min älskade Cappelito. Hejdå, världens bästa Cappelito.
Jag har Apple, mitt föl efter honom. Men det var inte samma sak. Det var tre, fyra år tills jag kunde rida min unghäst.
Men ska man påbörja något nytt, måste man avsluta det på började.
Hejdå, Cappe. Ha det bra.
Peanut & Hazelnut
Jag vaknade upp med ett ryck. Jag kollade på digitalklockan och den visade 06:31 och jag undrade varför jag hade vaknat så tidigt, det var ju lördag trots allt, men då kom jag på det! Det var min födelsedag. Högst på min önskelista hade förstås häst stått, jag hade ridit på ridskola i åtta år nu, och andra plats katt, tredje kanin. Allt jag ville ha var ett djur. Ett alldeles eget djur, som ingen någonsin fick ta. Jag somnade om.
- Ja må hon leva, ja må hon leva, ja må hon leva uti hundarade år, sjöng min lillasyster Hanna. Hon var fyra och hade precis börjat rida, hennes favoritponny på ridskolan var Alegría, som hade namnet betydde något jag inte kommer ihåg på spanska. En shettis. ÅH! tänkte jag. Det är hundrade år, den där hundflickan irriterar mig.
- Grattis, Elvira! utbrast pappa när han hade sjungit färdigt.
- Tack, pappa. Jag log.,
Mamma hade tre inslagna paket i famnen , plus ett kort med en häst på, och pappa en bricka med en rostad macka med honung, en kopp varm choklad och en bit tårta. Det får man alltid hos oss. Jag sträckte mig efter ett paket men mamma skakade på huvudet.
- Ät först, sa hon och satte ner brickan i mitt knä. Jag åt upp mackan i ett nafs, så hungrig var jag, drack chokladen i ett svep och åt tårtan på två sekunder. Sedan slickade jag mig om munnen, tog ett paket och öppnade. I den var en bok som hette "Häst & Stallskötsel" som jag hade önskat mig. Jag tog nästa, och i den var ett par ridbyxor, beige och de hade jag önskat mig. I det tredjepaketet var det en kattlåda och på kortet var det en grå kattunge, och i stod det:
Grattis på elva årsdagen Elvira! Nu är du en riktig ELVAira! Kattlådan fick du för att du ska få en katt. Hon heter Peanut och är en bondkatt, hon är grå och kattunge. Gå ner i badrummet när du öppnat alla presenter - där finns hon, din kattunge. Kattkramar Mamma, Pappa och Hanna. ♥
- Tack så himla mycket, pappa och mamma! utropade jag.
- Glöm inte Hanna, skrattade pappa. Läs bara kortet här, gumman, så får du gå ner.
På kortet var det en svartskäck häst. Den var fin, tyckte jag.
- Haha, ska jag få en häst nu? Det jag ska få brukar vara bild på kortet, skojade jag.
Jag tog upp sidan i och läste andlöst:
Grattis Elvira. Här har du din häst. Din häst heter Hazelnut och är hasselnötsfärgad med glosöga. Hoppas du är nöjd med den. Stallet byggs hemma hos DIG under några veckor tack vare vår vän Kalle. Medan renoveringen finns Hazelnut på ridskolan - privatstall. Varsågod, Elli, önskar Mamma och Pappa.
Jag tog upp min iPhone och messade min bästis Maja och tog en bild på kortet. Jag var säker på att jag drömde.
- Ska jag få en häst verkligen, mamma?!?!?! frågade jag tyst.
- Ja, gumman! Grattis, svarade mamma. Han transporterades i natt. Vi åker till ridskolan för att se hur det gick. Han är förhoppningsvis framme om det inte är förseningar, men först ska du väl hälsa på Peanut? log mamma.
FORTSÄTTNING FÖLJER....
Jag gick glatt ner till badrummet, och där satt kattungen! Och åh, vad söt hon var! Hennes blåa ögon lyste av busighet, och hennes grå päls var mjuk som sammet.
- Peanut, lockade jag. Kom, tjejen.
Peanut tog några tveksamma steg mot mig och värmen la sig som ett täcke över mitt hjärta. Till slut tog katten ett hopp, och busade med min hand. Jag log, och kattungen såg på mig. Min alldeles egna Peanut.
Efter en stund blev min kattunge trött, och jag bar upp henne till mitt rum, bäddade i sängen och där sov min Peanut.
- Pappa, lova att hålla ett öga på henne, sa jag till pappa innan jag och mamma åkte.
Det tog bara någon minut att åka till Hazelnuts tillfälliga hem. Majas häst, Nutella, gnäggade glatt när vi kom, och jag log. Jag som alltid varit avundsjuk på Majas egen häst Nutella och egen katt Zoom. Nu kunde vi rida ut tillsammans, och ha alltid kul. I boxen bredvid Nutella stod han. Min hasselnöt. Hazelnut. Han såg på mig med sitt blå öga. Han var väldigt fin.
- Åh, mamma. Tack så mycket.
Jag gick in till Hazelnut och band upp honom. Jag hade tagit med mina egna röda borstar i min röda ryktlåda, och började borsta honom. Han var väldigt vänlig och tillgiven, men jag märkte att han var lite rädd ändå.
- Jo, Elvira, imorgon måste vi ju åka och köpa utrustning, vi har inget förutom grimman som jag och pappa köpte igår. Vi vet inte vad du ville ha, så du kan väl åka med till HorseShop imorgon? frågade mamma.
- Ja, självklart. Jag vill rida honom så fort som möjligt, så jag vet hur han är. Vet du vad han hade innan, mamma? sa jag.
- Ja, han hade något martigal men annars hade han inget speciellt, enligt ägaren, svarade mamma.
Jag skrattade inombords. Martingal, hette det ju. Min erfarna ryttar-mamma...
- Martingal..., skrattade jag, som inte kunde hålla mig för skratt.
Mamma log, men sa att hon skulle åka nu. Hon skulle hämta mig klockan 15:00 och nu var klockan bara 12:00 så jag hade gått om tid. Jag ringde till Maja, och bestämde att hon skulle komma vid ett, och hon lovade att följa med till HorseShop imorgon, för hon behövde lite nytt åt Nutella.
Vi åkte till HorseShop tidigt på morgonen. Jag köpte en allround sadel, ett träns med tredelat bett och mörkblått pannband, en martingal, ett mörkblått täcke, en sadeltvål, hästgodis och några ryktsaker till min ryktväska. Ett mörkblått schabrak, och beställde ett mörkblått schabrak med Hazelnut inskrivet. Sedan köpte jag lite annat som behövdes. Foder, havre, vitaminer och strö. Skottkärra och grep. En blå grimma och ett grimskaft. Maja köpte ett rött pannband och schabrak. Hästgodis och sadeltvål. Vi var där länge och åkte hem vid ett.
- Så, del ett avklarat. Jag suckade ljudligt.
- Det är väl kul att få egen häst? sa Maja förvånat.
- Ja, självklart. Men jag vill köpa så mycket till Hazelnut. Nu måste jag åka hem, sa Maja.
Jag och mamma hoppade in i bilen och åkte hem. Jag var trött och somnade i bilen. Jag drömde om Hazelnut i sitt fina schabrak.
Dagen därpå åkte jag till stallet på morgonen med Maja. Vi red ut en sväng. Hazelnut var lydig och snäll, han lyssnade på mina hjälper och gnäggade varteftersom på sina stallkompisar. Jag skrattade och klappade Hazelnut på halsen. Nutella och Hazelnut hade redan blivit bästa kompisar. Jag tyckte Hazelnut passade väldigt bra i sitt blåa schabrak och pannband. Sadeln var ganska obekväm i början. Sedan blev den mjuk och anpassades till min sits.
När vi kom tillbaka travade jag några varv och tog ett varv galopp. Jag och Hazelnut flög och jag kände fartvinden i ansiktet.
- Fina Hazelnut, viskade jag.
Jag kände hur Hazel snubblade. Jag saktade genast av, satt av och kollade hans ben. De var rena.
Jag var lyckligast i världen.
SLUT PÅ DENNA KORTA NOVELL!
